Johan Antus

Main menu: Home

Tyfors krutfabrik

I början av andra världskriget var våra förråd inte direkt fulla med ammunition och efter visst bistånd till Finland under vinterkriget blev situationen ohållbar. 
Kungliga Krigsmaterielverken (som sedan blev Försvarets fabriksverk, Försvarets materielverk och idag FMV) byggde ett antal fabriker vid sidan om Bofors, Gyttorp, Åkers krutbruk mfl. En av dessa lades i västligaste delen av Dalarna i en liten ort vid namn Tyfors. Tanken var att man skulle tillverka NC-krut, s.k. röksvagt krut.

Fabriken byggdes, med teknisk hjälp från Åkers krutbruk, år 1940 och var aktiv 1940-1945 var efter den lades i malpåse. Verksamheten drivs av Hellefors Bruk och sedermera även av Billerud Uddeholm AB.
Avtalen går ut 1981 och byggnaderna börjar jämnas med marken. Eller?

NC-fabriken

Fabriken var uppdelad i två olika delar. En bergsanläggning ”NC-fabriken” (även kallad Tyfors 2) där man tillverkade Nitrocellulosamassa.

Anläggningen är stängd och ingångarna övertäckta. Vid några tillfällen har dock besök varit godkända, bl.a. har TV varit här.

Holländeriet

Ånyo kokas och tvättas massan innan den blandas upp med andra partier för att få rätt ”styrka och smak”. Bilderna ovan från kokhuset.

På väg in i labbet..

Vi må vara långt under jord men anläggningen har bekvämligheter

För att kontrollera kvalitén på krutet har berganläggningen ett laboratorium som trots fukt, vandaler och tidens tand är fantastiskt. Det har varit ännu bättre men nu är det helt förstört..

Underbart!

 

Krutfabriken

Med lastbil (gengas!) körs partier NC-massa ner till Krutfabriken (Tyfors 1).
Att köra bomullskrut med lastbil på skumpiga vägar låter som ett högriskföretag men då massan inte var torr var risken liten och inga kända olyckor finns rapporterade.

Anläggningen som förädlade NC-massan ligger nere i dalen och kallas kort och gott för Krutfabriken eller Tyfors 1. Nedan en översiktsbild med de intressantaste husen angivna. Man hade en egen järnväg för att transporter inom området och för leverans av slutprodukten. Inga spår finns av denna järnväg idag och e.u. revs den i slutet av 40-talet.

I hus 1 packade man upp massan och skickade den vidare till hus 2 där man filtrerade bort ev. föroreningar i den så kallade "Sållningen". Hus 2 innehöll även "Förträngningen" där man ersatta vattnet i NC-massan med etanol (spriten tränger bort vattnet). När man blandar NC-massan med sprit försvinner även fiberstrukturen delvis och fibrerna gelatinerar. Nu var massan färdig för "Knådning".



"Knådning" i husen vid 3 var precis vad det låter som.
Man tillsatte eter till massan och körde runt på samma sätt som vid ett bull-bak, ja fast utan eter då ;-) Här övergår massan till att mer likna en pasta eller deg som kallas för "knåd". 
Hus 4 var till för "Pressning". Här pressar man degen under högt tryck genom ett munstycke och ut fick man en 1 cm tjock gul sträng (inte helt olik tjock spagetti..) som sedan skars upp i ca 15mm långa korvar. Olika matriser användes för att ge olika diameter men även ett antal hål i krutbitarna.
De olika varianterna brinner olika fort och var optimerat för det användningsområde krutat var avsett för.




Till hus 5, den så kallade "Förtorken", kom säckar (á 25-kilo) med krutbitar. Dessa säckar fick ligga ett dygn för att sakta påbörja torkningsprocessen. Hus 6 kallades för "Vakuum-torken" och hade till uppgift att ta bort sprit och eter ur krutet. Detta gjordes genom att krutet (utan säck) fick ligga i en varm (70gr) cylinder med undertryck. Efter ett dygn packade man ånyo säckarna. Hus 7 var "Tvättning" där man tvättade bort det sista av etanol och eter. Säckarna lades i stora kaklade kar med varmt vatten.




 



Husen vid 9 var Poleringen.
Där polerade man det torra krutet med grafitpulver, sprit och träkulor under några timmar för att få bort kanter och hörn samt för att få en beläggning av grafit.
Grafiten smörjde krutet så att det inte blev så klibbigt och därmed lättare att använda.

I hus 10 (bilde till höger) utfördes blandningen som innebar att man blandade krut från olika dagsverken med varandra för att få en jämnare slutprodukt.

Sedan tar det sista steget vid.
I hus 11 (apteringen) vägs det färdiga krutet upp och hälls i karduser (tygpåsar) för olika dimensioner. Om allt krut levererades i karduser eller om man även sände iväg tunnor mer löst krut vet jag ej.



Nåväl, krutet skeppades sedan vidare till olika ammunitionsfabriker runt om i landet för att där bli drivladdning i ammunition till bl.a. den så kända luftvärnskanonen m/40 från Bofors.

Det finns dock fler byggnader på området. Den mest spännande är hus 12 som innehåller kontor, laboratorium, matsal, omklädningsrum och skyddsrum.



Det ser ut som att siste man bara lämnat sin gasmask och gått sin väg; kanske gjorde han också det för mer än 60 år sedan?.  Gott om filter hade man i alla fall..


I all spännande och farlig bråte som andas krig och förstörelse hittade jag en matlåda (nåja, burk…).
Kanske var det fabriksföreståndare Åkerman själv som slängde den och gick när de stängde?


Nåja vi fortsätter rundturen med hus 13 som var panncentral och 14 som var ett destillationstorn där man tog till vara på eter och etanol som återanvändes.