Johan Antus

Main menu: Home


Beredskapslagring av kol och kolet i Knivinge


        inte så fortifikatoriskt men intressant ändå.

I händelse av ofred eller situationer med begränsade importmöjligheter skulle transportnäringen med sina behov av diesel, olja och bensin drabbas svårt. Våra eldrivna tåg är känsliga för störningar i infrastrukturen, t.ex.
elförsörjningen. Som en förberedelse för detta hade vi i landet under det kalla kriget  bl.a. beredskapslagrat mängder med ånglok. Loken sparades i praktiken tills det inte fanns några som längre kunde hantera dessa.
Det utbildas inte så många ånglokförare längre.. För att säkra driften av dessa köpte man in stora mängder stenkol. Kolet kunde naturligtvis även användas av industrin eller i el- och värmeproduktion och ansågs vara en så viktig resurs så det författades lagar för att säkerställa tillgången.


 
Stenkol påminner om grillkol men är hårt som sten..




Bild ur statens varubok över kol. På det här kortet (det finns fler/olika kvaliter etc) redovisar kol till ett värde av 101 miljoner kr. Hur mycket hade vi totalt? -ja en seriös gissning är en ziljon kilo...

Hur gömmer man då bort 100-tusentals ton med kol så att det även lagras säkert från att förstöras eller saboteras av lede fi?  Att, i all hemlighet, lagra kol under vatten torde vara ett av de hetaste dragen under kalla krigets frossa. Man kan på så sätt helt öppet gömma lagret, det blir effektivt skyddat mot eld/sabotage och kolet tar ingen större skada av att lagras i sjöar då det inte suger i sig något vatten. Man fyllde helt enkelt små sjöar och dagbrott (nästan) till bredden med kol. När  inträngande vattnet lade sig på ytan såg det ut som en sjö igen.
Jag även ännu obekräftade uppgifter på att man lagrat kol i Mälaren utanför Södertälje. För otroligt? Inte vet jag, kanske någon av er vet mer?

Denna typ av lagring fanns säkert över hela vårt land men en snabb koll visar rester i bl.a. Hofors, Säter, Halmstad, Älmhult och i Klagshamns gamla kritbrott iMalmö osv.


Andra, inte lika spännande, former av lager fanns hos t.ex. industrin som regelbundet redogjorde för sitt innehav av statligt kol.

På just denna plats, i närheten av Vreta Kloster utanför Linköping, lagrades över 13000 ton polskt stenkol.
Det placerades där 1965, köptes (enligt webben) av Tekniska Verket 1983 som tog upp det 2003 för att bli bränsle i det kommunala värmeverket.

 
Än idag ser men rester av kol runt det gamla lagret

En intressant sidohistoria är att delar av kolet har sålts till några av landets museijärnvägar. Kol för ånglok behöver vara av rätt storlek ( s.k.fraktion) och sådan har blivit allt svårare att få tag på. Att man även fick det till ett bra pris gjorde säkert inte saken sämre. Med detta är kanske cirkeln sluten och det kolet värmer de beredskapslok det var tänkt att användas i.