Johan Antus

Main menu: Home

Oh, my god! It´s full of dalahästar!

eller den okända historien om bereskapen för våra konstskatter.

I centrala Stockholm finns det ett mycket stort bergrum som har en alldeles egen spännande historia. Att det dessutom är ” hidden in plain sight” och i stort sett helt okänt gör bara berättelsen mer spännande.



Världshistoriens alla krig har lärt oss att invaderande arméer plundrar och förstör. I alla tider har krigsbyten varit ett faktum och andra världskriget var inget undantag.
Under kriget började man planera för hur vi skyddar våra egna historiska konstskatter, en verksamhet som fortsatte långt under det kalla kriget. Statliga myndigheter, institutioner och museer skulle planera för skyddsåtgärder vid krig eller krigsfara för sina arkivalier och bestånd. Det rörde sig om skyddsrum i samlingarnas absoluta närhet och undanförsel dvs. att flytta ut saker till andra orter som ”kunna beräknas bli i största möjliga mån undantagna såväl markoperationer som flygbombardemang”. Naturligtvis en balans mellan vad som snabbt måste skyddas och vad som riskerar att bli förstört eller lämnat i, tänkta, ockuperade områden.



Först ute var museerna i Stockholm och vi kommer att fortsättningsvis fokusera på dem.
I Stockholm fanns redan ett antal mindre skyddade utrymmen för museernas räkning bl.a. på Skeppsholmen och i de olika museernas egna skyddsrum. Utöver dessa mindre får man nu tillgång till ett centralt beläget, mycket stort, bergrum á 2.824 m ² .


Verksamheten hölls, så vitt jag har förstått det, samman av Riksantikvarieämbetet som är den centrala förvaltningsmyndigheten för frågor om kulturmiljö och kulturarv samt av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien (normalt kallad Vitterhetsakademien). Allt under Civilförsvarsstyrelsen och Överstyrelsen för ekonomiskt försvars ledning.



Kungörelse (1960:515) om vad som skall iakttagas vid beredskapstillstånd m. m. säger bl.a:
Beredskapsgrad III (lägsta beredskapsgraden)Förberedelser för överflyttning till krigsuppehållsplats och för undanförsel av materiel och arkivalier vidtagas. Beredskapsgrad II (mellersta beredskapsgraden): Värdefulla arkivalier, som icke erfordras för verksamheten i krig, undanföras i enlighet med tidigare planläggning.



Att skyddandet av våra nationella konstskatter togs på största allvar framgår bl.a. av handlingar från museer som berättar att personalen skulle beväpnas och att man redan under fredstid hade provat ut och dokumenterat vilka storlekar på gasmasker personalen skulle ha. Det känner jag inte till att någon annan verksamhet gjorde. Dessutom var försvarsmuseerna, som en del av Försvarsmakten, en del av krigsorganisationen med egen utrustning osv.


En intressant detalj i allt detta är att man i planeringen av skyddandet av konstskatter mm är mycket mån om att ”administrationen och forskningens krav skola tillgodoses”. Bland annat säger man att ”ett bortförande av dessa bestånd till avlägsen ort innebär å andra sidan ett nedläggande av institutionernas normala verksamhet, vilket skulle medföra ett sådant avbräck för forskning och administration att mycket betydande olägenheter därigenom uppstår”. Ihärdiga forskare detta.



Även samlingar ute i landet skulle tas om hand. Dock föreföll behovet vara betydligt mindre både vare sig det gäller mängd och skydd. Civilförsvarsstyrelsen skrev i en utredning ” Dessa bestånd måste, med hänsyn till att de i allmänhet icke till sitt värde kunna jämföras med huvudstadens samlingar och ej heller i lika hög grad kunna förmodas bli utsatta för bombning, huvudregeln om att undanförsel tillämpas undantagslöst”. Det finns dock undantag från detta mer generella ställningstagande.
 
SFS nr: 1961:655  Undanförsel:
För att förhindra att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg, arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål
ävensom annan egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det allmänna genom krigshandlingar
förstöras eller annorledes gå förlorade eller för att nå en från beredskapssynpunkt ändamålsenligare geografisk fördelning av egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, äger regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, besluta, att sådan egendom skall föras från den plats där den finnes till annan förvaringsplats undanförsel).



Vilka föremål som först skulle tas om hand förefaller vara ett svårt arbete. I praktiken skulle man föra, och ständigt uppdatera, så kallade elitlistor över de mest skyddsvärda föremålen.
 

Dessa skatter skulle man med olika skyndsamhet packa och transportera vid händelse av krigsfara.



För de mest värdefulla sakerna ville man 1951 disponera ca 30 m²   i ”en banks bombsäkra skyddsvalv i en mindre ort i XXXX” samt (eller kanske istället för..?) ett skyddsvalv inne i en krigsstabsplats (GPL).
Hur det blev i praktiken framgår inte.




Behovet av skyddade lagerplatser var alltjämt stort och men insåg på 50-talet att man måste försökta hitta nya möjligheter. Naturligtvis var atombombshotet dimensionerande.


Man föreslog bl.a. att befolkningsskyddsrummen skulle ”förses med anslutande utrymmen” för museernas räkning. Chefen för Tekniska museet föreslog att man föremål ”torda kunna inneslutas i metalltuber, vilka sedan de hermetiskt tillslutits, sänks i sjön". Andra idéer gick ut på att man skulle ankra pråmar i olika vikar i Mälaren. Man undersökte även om olika gruvor kunde användas. Bland annat en i Ludvika samt en sydväst om Borlänge. Likaså finns ett antal slott och större herrgårdar med i planerna.


Vidare undersöktes om Flygtekniska försöksanstalten (FFA) i Bromma skulle kunna vara ett alternativ för den här typen av skyddad lagring. Jag är dock osäker på om man tänkte på det museala behovet eller mer generellt..  Vid FFA fanns den stora vindtunnelanläggningen som hade s.k. vakumbehållare utförda som bergrum.
Dessa kunde kanske användas som skyddsrum i händelse av krig? Man funderar på att utöka volymen med det dubbla (12.000 m³)och på så sätt lösa behovet av skyddade lokaler samtidigt som FFA, i fredstid, kunde fördubbla sin kapacitet. Att det skulle kosta en hel del motiverades vidare med ”med hänsyn till det stora värde, som måste tillmätas skapandet av skydd för ifrågavarande samlingar och arkivalier, framstår kostnaden som blygsamma..” Hur det blev med den saken framgår inte av de arkivhandlingar jag hittat men sannolikt blev det inget av detta.


Tillbaka till det befintliga bergrummet som i vissa sammanhang går under den kryptiska beteckningen "Fastighet 77" . Under 50-talet (?) byggdes berganläggningen ut med ytterligare ett skepp (tunnel) för denna verksamhet.


Men vänta nu! Bilden ovan avslöjar att bergrummet har ytterligare en del. Samlokaliserat med elitsamlingarna hade även Riksbanken och Riksgäldkontoret skyddade lokaler. Denna del byggdes senare efter beslut i Riksdagen 25/2 1941.






Berget har varit bemannat olika mycket över tid. Naturligtvis vakt för inpasseringskontroll, larm mm.
Därtill en maskinist som ronderade dagligen och som bl.a. ansvarade för "att omsorgsfullt vårda och sköta till anläggningen hörande avluftningsaggregat jämte fläktar, så att luftfuktigheten inom förvaringstunnlarna är tillfredsställande". Han skulle även tillse att "om förhållandena så erfordrar elda värmeanläggningen, dock efter först sedan medgivande härom inhämtats från styrelsen".



Hela berget kunde vid behov stängas till med en stor betongport som då effektivt skydda det som skulle bevaras.



Berget var dock inte nog. I slutet av 1962 projekterades en smått gigantisk berganläggning som ersättning (komplement?) för de i Stockholm. En seriös anläggning med kamouflerade ingångar mm.

Hade det kalla kriget blivit hett och vi befunnit oss i ett världskrig hade säkert berget fyllts med historiska skatter och stängts. När så allierade eller invasionsmakten öppnar skyddsrummet lär de ha utbrustit i ”oh my god, it’s full of dalahästar!” eller kanske ” Боже мой, что это полное пр. dalahästar!” beroende på hur kriget fortskridit.

Besökt och fotograferat med tillstånd. Alla källor är öppen information. Exakt var denna berganläggning finns eller hur den används idag har jag lovat att inte föra vidare.