Johan Antus

Main menu: Home

Radiokontrollanstalten

En synnerligen hemlig del av den i sig hemliga säkerhetstjänsten, men låt oss ta det från början.

Allmänna säkerhetstjänsten (1938-1946)

Inter armis silent leges; under krig tiger lagarna

Allmänna säkerhetstjänstens bildades under stor sekretess genom att Stockholmspolisens kriminalavdelning rote: 6 och Statspolisens rote: 3 slås samman. En hemlig säkerhetskungörelse utfärdas av regeringen den 10 juni 1938. Organisationen var så hemlig så att inte ens Riksdagen, till en början, kände till dess existens.
Verksamheten blev offentligt känd först flera år efter den lagts ner.

Uppgift var att ”vid krig eller krigsfara förhindra överbringande av krigsunderrättelser till obehörig”. Säkerhetstjänsten, med hjälp av två tvångslagar, svarade således inte bara för landets inre säkerhet utan motverkade även att utländska nationer utnyttjade det neutrala Sverige som tummelplats för spionage och underrättelseutbyte.   



Vi skall inte glömma att Sverige under kriget var ett av få neutrala länder där olika underrättelsetjänster (Tjekan, GPU, NKVD, SOE, OSS, Gestapo, SD, Abwer mfl) kunde verka sida vid sida.
Sverige var t.ex. det enda land där Sovjetunionen hade diplomatisk representation. De underhandskontakter som uppenbarligen förekom kunde således ske i riket och så långt allt väl; så länge inte våra regler bröts eller verksamheten var riktad mot oss.
Detta var dock inte ovanligt varför man kan konstatera att Allmänna säkerhetstjänsten behövdes.

Organisation

Allmänna säkerhetstjänstens hade under kriget mer än 1000 anställda och bedrev alltså allmän censur och spaning. Myndigheten var organiserad i tre byråer. I stort sett alla medarbetare jobbade kvar hos sina ordinarie arbetsgivare men nu med nya uppgifter.

Expeditionen

Var direkt underställd säkerhetschefen och hade hand om tjänstens administrativa och ekonomiska ärenden.

Spaningsbyrån

Bedrev spanade efter misstänkta personer och övervakade partier på de politiska ytterkanterna.
Hade till sin hjälp polisens rotlar som arbetade med bekämpning och utredning av brott mot rikets säkerhet.
Byrån var indelad i olika övervakningsområden med samma indelning som krigsmaktens militärområden; Södra, Östra, Mellersta, Norra samt Gotland och Stockholm.

Centralbyrå 

Merparten av verksamheten låg i de olika kontrollavdelningarna under Centralbyrån och vars uppgift var att hindra spridning av uppgifter som kunde skada rikets säkerhet och vänskapliga förbindelser med främmande makt. Arbetet i avdelningarna bedrevs i att antal, geografiskt spridda, kontrollanstalter och de samverkade och fick hjälp (personellt och tekniskt), av de aktuella statliga verken; t.ex. Telegrafverkt. Ofta var avdelningarnas olika huvudkontor i Stockholm även lokal kontrollanstalt där granskning av materiel mm utfördes.

Kontrollavdelningarna var:

Avd P

Postkontrollavdelningen där 3-400 medarbetare utförde en kontroll av all post till och från utlandet samt stickprov av inrikesposten. Säkerhetstjänstens största del som han med att kontrollerade 50 miljoner försändelser.

Avd T

Telegramkontrollavdelningen där ett mindre antal anställda han granska 8 miljoner telegram under krigsåren. All utrikestrafik kontrollerades.

Avd L

Telefonkontrollavdelningen, uppdelad på olika telefonkontrollanstalter kunde de nästan 300 medarbetarna utföra allmän och individuell kontroll av telefonitrafik. All utrikestrafik kontrollerades, inte minst transittrafik (se vidare FRA & G-skrivaren). Totalt avlyssna ca 11 miljoner telefonsamtal. Här satt bland annat Astrid Lindgren och stenograferade vad folk sa i telefon.

Avd S

Samfärdselkontrollen övervakade persontrafiken mellan Sverige och utlandet. Gällde såväl resgods som visitering av personer. Diplomater m.fl. undantogs.

Avd R

Radiokontrollavdelningen, den minst kända.
   

Radiokontrollavdelningen (RKA)

Den minsta delen av Allmänna säkerhetstjänsten men också den som ökade mest i omfattning. I och med krigsutbrottet förbjöds all användning av radiosändare (utan särskilt tillstånd) och för att kontrollera, och stoppa, illegal användning av sändare inrättades RKA. Till en början var man inte fler än knappa 40 personer men antalet skulle öka till nästan 100 personer.
Med tanke vad de åstadkom en förhållandevis låg siffra vilket kan bero på att de hade ett nära samarbete med kriminalpolisen som sannolikt skötte de polisiära delarna av arbetet.  Personalen på RKA bestod av poliser, ”televerkare” och telegrafister. Bland uppgifterna låg att undersöka, och i de flesta fall beslagta, alla tidigare legala sändare.



RKA:s huvudkontor låg 1942 i Huvudsta (Solna) där man inledningsvis även kontrollerade etern i Stockholm (RKA1). Utöver detta fanns även fasta kontrollanstalter; inledningsvis i Göteborg (RKA2) och Malmö (RKA3). Övriga delar av landet övervakades rutinmässigt eller efter tips. Under kriget anrättades även fasta kontrollstationer i Luleå (RKA4) samt i Östersund (RKA5). Allmänna säkerhetstjänsten var alltså den civila/polisiära säkerhetstjänsten. Den militära ”motsvarigheten” kunde man återfinna i underrättelsetjänsten C-byrån (1940-46).

Även radioamatörerna..

Beslutet gällde även radioamatörerna som fick sin utrustning beslagtagen och "olämpliga" amatörer registrerades. Även det rakt motsatta förekom d.v.s. att radioamatörer rekryterades till ”frivilliga lyssningstjänsten” där ett 50-tal amatörer, via Telegrafstyrelsen, ombads undersöka olika frekvenser etc. Nedan en äkta rapport, uppenbarligen men 5-ställiga chiffergrupper.

 

Teknik

Mottagare

För att övervaka frekvensspektrum satte man upp antenner och mottagare. Verksamheten var prioriterad och använde dåtidens high-tech. Man spanade inte bara mot olovliga (men ”oskyldiga”) sändare och spionsändare utan även på agenternas motstationer för att bl.a. utröna för vem spionen i fråga spionerar för; s.k. fjärrspaning. Mot slutat av kriget hade man även tillgång till National NC 1-10 för spaning på ”UKW”. Under åren använde man olika mottagare bl.a:

Pejlar

 
Till sin hjälp hade man också pejlar för att få riktning till sändarna. I oktober 1941 köper man tre pejlar från Elektronfon AB för totalt 657.30 kr. Sannolikt var det AGA Baltic STM-39 och tillhörande pejl M/40. De placerades i bl.a. Velamsund (Nacka), Romeleåsen (Malmö), Bergnäset (Luleå), Östersund, Göteborg och i Bro norr om Stockholm.
Pejlen i Bro brann upp (ner?) 11 mars 1942 och en ny byggdes vid Huvudsta slott. Den pejlen hade kodbeteckningen "Huksta".


Var det här i Huvudsta gamla slott som pejlen fanns?

Mobila enheter

 
För närlokalisering användes bilar (Chevrolet) och s.k. pejlbussar med mottagare och pejlar. Bilden till höger visar en pejl i pejlbuss.


Utrustningslista från pejlbuss. Glöm inte mjölkflaskorna!


Bistra tider..

Bärbara pejlar

För den svåraste delen av jakten (den s.k. närlokalisering) användes bärbara pejlar.
Både rampejlar och utrustning dold i portföljer användes.

APKVM -hur ett gäng apor hjälpte oss i kriget.

Ingenjören Bertil Arvidsson, som arbetade på Svenska Radioaktiebolaget (och senare skulle bli teknisk chef på FRA) tillfrågades av Försvarsstabens säkerhetsavdelning om han kunde lösa problemet med agentsändare i centrala Stockholm som man var helt säkra på fanns. Arvidsson erbjöd sina tjänster till RKA under förutsättning att han inte fick betalt, att han själv fick ansvara för sina medhjälpare och att han därtill fick fria händer. Detta gick man med på och Arvidsson blev kvar på RKA under hela krigstiden och fick sin lön från sin tidigare ”patriotiska” arbetsgivare.  Det han konstruerade var en okänslig aperiodisk mottagare d.v.s en radio som inte är inställd på någon frekvens alls utan mer ”alla frekvenser på en gång”. Mottagarens frekvensområdet var kortvåg och benämndes APKVM men kallades till vardags för ”Apa”. En Apa detekterade alla förekommande radiosändningar i sitt täckningsområde.





Den okänsliga mottagaren tar in hela kortvågen och modulerar den med 1 kHz. Efter förstärkning och detektering förstärks nu den (nu) modulerade bärvågen. Då (nästan) all förekommande trafik var telegrafi behöver man modulera signalen (1kHz) för att kunna höra något över huvud taget. Man skulle kunna säga att den starkaste sändaren inom räckvidden ger en ton á 1 kHz när den sänder, oavsett vad den sänder. Man kunde alltså ta emot utsänd telegrafi direkt i mottagarna.
Återskapat schema över prototypen.
Man kan följa signalen från Rf-filter via blandare, förstärkare och demodulator för att sist nå linjeförstärkaren

APKVM börjar sättas ut

Konceptet var genialt, banbrytande och framför allt enkelt.Till en början var aporna mobila dvs. man åkte runt och på så sätt lyckades hitta rätt hus. Som antenn använde man enkla trådantenner eller vertikala sprötantenner maskerade som åskledare. Förutom det ”allmänna” nätet placerades mottagare ut vid intressanta platser såsom där man misstänkte agenttrafik, vid utländska beskickningar och hamnar för att kontrollera att sändningsförbudet efterlevdes.



Inte sällan sattes de vid flyglarmsirener (s.k. Hesa Fredrik) eller som åskledare

Räckvidden berodde på vilken antenn som användes. 500 meter är en vanlig uppgift men tester visade att 5 km kunde uppnås med en avstämd antenn. Längre fram kom man även att sätta pre-selektorer före aporna för att på så sätt göra dem känsligare och motverka störningar.

Nätet byggs

Det skulle visa sig att denna geniala uppfinning skulle bli succé i jakten på illegala radiostationer.
Att den var enkel gjorde även att den kunde masstillverkas. Detta gjordes i stor mängd.


När så Arvidsson anställdes på RKA började man bygga ett helt nät av apor i Stockholm och de flesta andra städer. Apor placerade under stor sekretes på vindar och hos betrodda på radiotekniskt strategiska platser. 



Man insåg snabbt vilken kapacitet denna form av signalspaning hade. Inte nog med att aldrig missade en signal så fick man även en ganska bra positionering av sändaren. Systemet byggdes ut med 10-20 i månaden och kom att bli mycket omfattande.
    
1942 hade man täckning i 14 städer varav 50 apor finns i Stockholm. Man köper januari -42 in 300 reservdels-satser till sina apor. De aperiodiska mottagarna tillverkades av ett par leverantörer och kom att se lite olika ut under åren.

Detta berodde bl.a på att man hade svårt att få tag på tyska radiorör och redan i februari -42 köper man in 700 reservdelssatser med svenska rör. Samtidigt beställer man 375 nya apor från Elektrofon. I orden finns även antenner och plåtlådor till utrustningen. Kostnad 74.675:-


RKA gör försök med att utrusta trafikflygplan med apor för att veta om tysk jakt finns i området. Intressant!

Under sommaren beställer man 300 nya reservdels-satser, FM-mobiler för eget samband från AGA samt 60 nya apor för Stockholms förorter.

Den 26:e September-42 börjar man bygga en vedbod vid pejlen i Huvudsta. Den 9:e Oktober slutbesiktigas vedboden och användning godkänns. Det var ordning på torpet..

I november brinner skofabriken REX ner i Örebro och därmed även den där placerade apan. En ny sätts upp på Hjärsta gamla skola. Nätet växer vidare och man projekterar nät i allt fler städer. En utredning visar t.ex. att det behövs 13 apor för att täcka Eskilstuna.

Lagom till julen -42 får RKA nya kortvågsmottagare typ MKL940A från Svenska Radioaktiebolaget. I Februari kommer får man leverans av mottagare från Hammarlund Sp-600.

 
Man experimenterar med en bärbar pejlportfölj. Nätet växer så det knakar. I Gävle har man nu 11 apor.
Ibland blev det dock fel...spännande.



APKVM utvecklas löpande och har nu nått revision 5. Man får leverans av mottagaren Skyrider 23



Aporna sattes alltså ut hemma hos folk som i de flesta fall inte visste vad det var. Att göra staten en patriotisk tjänst krävde nog ingen större övertalning. I arkiven finns också spår av vad som hände när man inte längre höll måttet.
Här ser vi en tidigare betrodd som huserat apa och som nu blir av med den extrainkomsten á 13/månaden.

"Apkällare"

Signalen från aporna kopplades via telefonlinje till särskilda lyssningslokaler, kallade ”ap-källare”.
Dessa kunde vara stora som M26 i källaren i Telegrafverkets lokaler på Malmskillnadsgatan 26 eller en skrubb i källaren på rådhuset i Strängnäs.
 
Här satt säkerhetstjänstens spanare och lyssnade på sina linjer. Med tiden växte antalet apor och man började använda stegväljare som svepte över 10 linjer och lyssnar i 5 sekunder på varje.

Detta gjorde så att man kunde övervaka stora mängder linjer. I dessa lyssningscentraler fanns det även möjlighet att med trådbandspelare spela in trafiken för senare analys.

Ute på spaning

Detta var dock inte nog.
Man utvecklade transportabla aperiodiska mottagare för att snabbt kunna upprätta avlyssning i särskilda fall.
Man utnyttjade då hyrda lägenheter eller vad man kunde få tag på. Man provar även med batteridrivna bärbara apor och man kan ju fundera på hur obemärkt man kan spana med en 5 kg (?) tung utrustning i väskan.






I de fall man inte hade tillgång till telefonlinjer eller telegrafikunniga så använde man s.k. robotsystem som var en apa med en automatisk skrivanordning.
En remsskrivare som skrev ut telegrafitecknen på pappersremsor. Dessa skickades varannan dag in till RKA1 för analys. Man provade även att spela in signaler på grammofon (!) typ Sparton. Allt efter tekniken utvecklades övergick man till trådbandspelare och vanliga rullband.




De tidigare nämnda mobila patrullerna kom även till användning i områden där man inte hade (behov av) regelbunden övervakning.


 
RKA var överallt.  Även rena expeditioner utfördes som denna nedan där man på skidor sökte efter (norska?) agentsändare. Eller vill personalen få lite vintersport och högfjällsatmosfär?



För att prova att Ap-nätet fungerade och för att en uppfattning om räckvidder etc utnyttjade man egna sändare. Att testa nätet så här kallades för att pöka. Trodde det var något Ronny & Ragge snackade om.

 

Tillverkare

I litteraturen står det ibland att aporna tillverkades av Ericsson vilket torde vara en förenklad bild av verkligheten. Måhända är det för att Svenska Radio Aktiebolaget (SRA) varit en av leverantörerna. SRA bildades 1919 med bland andra Ericsson och Marconi som delägare. Företaget tillverkade fartygsradio, radio för polis och taxi men även radio- och TV-apparater av märket Radiola. 1983 blev företaget helägt dotterbolag till Ericsson. Förvisso till delar ägt av Ericsson under kriget men SRA var ett eget bolag.

Fanns det något hot?

Från augusti 1939 till senhösten 1942 dömdes 364 personer för spioneri, olovlig underrättelseverksamhet samt sabotage och sabotageförberedelser i Sverige.  Man brukar ju säga att ”varje land har en armé, sin egen eller någon annans”. För Sverige under kriget skulle det nog kunnat heta ”sin egen och alla andras”. 

Jag nämnde ovan att det diplomatiska läget var gynnsamt för underrättelsekontakter och lista kan göras lång på aktörer. Förutom våra egna så fullkomligt vimlade det av spioner, agenter, underrättelsefolk på stadens gator. Norrmän, Finnar, Danskar, Engelsmän, Tyskar, Polacker, Ryssar, Amerikaner m.fl. Och som vanligt i den här världen så ligger alla med alla. Norrmän som spionerar åt England, Polacker som spionerar åt kommunisterna osv.
 
Som om inte illegal underrättelsetjänst var nog så förekom det regelrätta sabotage mot motståndarnas intressen på svensk mark. Nazister brände upp den kommunistiska tidningen Norrskensflammans tryckeri i Luleå. Kvinnor och barn dog i eldsvådan. En engelska kommandostyrka sprängde ett tyskt ammunitionståg på Krylbo järnvägsstation. Den brittiska s.k. Rickmanligan planerade att spränga fartyg med järnmalm avsedda för den tyska krigsindustrin i Oxelösunds hamn. Vid husrannsakan, på Grevgatan 4 i Stockholm, fann man 200 kg sprängämnen, brandbomber mm. Wollwebergruppen, som var en kommunistisk sabotagstyrka styrde av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD, gjorde vad de kunde för att sabotera finsk och tysk sjöfart samt svensk malmtransport till densamma.


Så hoten var riktiga. Stadsledning och Försvarsmakten gjorde vad anbelangade dem i frågan om att upplysa medborgarna om faran. 
Under rådande omständigheter kan man lätt förstå att den breda allmänheten såg agenter i varje vrå vilket även avspeglas i rapporteringen till polisen och där med till Allmänna Säkerhetstjänsten. Det behövdes inte speciellt starka misstankar innan man hamnade i registen.
Politiska ytterligheter eller kontakt med främmande makter räckte för att bli en av de ca 80.000 i registret.

 
Massmedia var naturligtvis intresserad av allt som rörde
kriget och spioner i synnerhet. När så information om
Allmänna säkerhetstjänsten började komma ut var man
inte heller sena at reagera.


               
 











Den 25 juni kunde man göra husrannsakan och gripa Bertil Eriksson. Vid tillslaget fann man kodnycklar och instruktioner hur de skulle användas. En jackpott för FRA. Eriksson som spionerat på Sverige för Sovjets räkning dömdes till 4 år och 6 månader.

Sommaren 1941 följde man trafik av femställiga siffergrupper mellan Göteborg och Moskva. På Fjällgatan fann man sändaren och ett gediget polisarbete resulterade i att 13 personer anhölls. Flera av dem funktionärer i Sveriges (eh..) kommunistiska parti.


Under hösten -42 fick man in mycket starka signaler i pejlen vid Huvudsta. Man insåg att den här sändaren måste vara mycket nära kontrollstationen.
Riktningen var mot Kristineberg. Anropssignalen var LHA och man telegram om 50 chiffergrupper. Trots att man satt på första parkett skulle jakten ta nästan ett år, beroende på att man enbart sände korta meddelanden och det med långa uppehåll i trafiken. Ett frustrerande spaning tog dock stadspolisen och RKA allt närmare för var gång sändaren var aktiv.
I augusti var sändare åter aktiv och man slog till.



 
 
Man fann en inte helt ovanlig typ av rysk agentsändare ” Jack-6"   inbyggd i en fåtölj(!). Signe Eriksson erkände att hon sänt meddelande för en bekants räkning och att de var stödagenter för GRU. Materialet fick hon via gömda ”brevlådor” i terrängen. Fjärrspaningen hade konstaterat att motstationen låg söder om Moskva.





En av polisens skisser över brottsplatsen till höder och nedan en kodtabell för kommunikationen med GRU och ett foto från utredningen från en av de brevlådor som användes.




Och så här skrev ingenjören Arvidsson om utrustningen.



 

Vad fick man fram då?

Inledningsvis så kan man väl konstatera att de 26 miljoner Allmänna Säkerhetstjänsten kostade var väl spenderade pengar. Förutom att hävda vår neutralitet och få fast spioner bidrog aporna till något betydligt större i underrättelsevärlden nämligen det som gick under täcknamnet VENONA.


Att berätta hela historien ligger utanför min kunskap och intresse med denna, framför allt tekniska, studie av RKA varför jag varmt rekommenderar boken ”Venona” av Wilhelm Agell. Hur som helst så fick man i januari 1941 in signaler från den ryska legationen på Villagatan i Stockholm. En apa placerades i närheten av fastigheten den 7 februari och telegramtrafiken kunde börja registreras. Man konstaterade att telegrammen var av typ 57, alltså fjärrspaningens kategori för rysk diplomattrafik. Denna trafik (fyrställiga sifferkod) skickades till FRA där Arne Beurling m.fl. försökte dechiffrera.



Dock var man mer intresserad av det direkta tyska hotet varför all kraft lades där och den ryska diplomattrafiken lades på hög. Det skulle visa sig att det var bra att den sparades.

Naturligtvis var det fler som spanade på den ryska trafiken. Signal Intelligence Service i USA (föregångare till NSA) hade börjat arbeta med materialet och kommit fram till att koderna inte bara användes för diplomattrafik utan även för Säkerhetstjänsten (NKVD nu KGB), Militära underrättelsetjänsten GRU m.fl. Sakta men säkert började man forcera delar av kryptot. Man samarbetade sedan tidigare med bl.a. engelska GCHQ i detta arbete och de började gå igenom sitt  material för att hitta s.k. duplikat. För att dekryptera detta blankettchiffret behöver man stora mängder telegram för att hitta telegram där man använt samma kodnyckel flera gånger.



Efter en hel del spännande turer kom även det svenska materialet att användas och man kunde finna fler ingångar i chiffret och mer material kunde avkodas. Det man fick fram var naturligtvis mycket intressant och jag rekommenderar boken om du vill veta mer.
Där finns saker som ryska ubåtsoperationer, misstankar om spioner i militärledningen och inte minst agenten SENATOR, ”en framträdande medlem av det socialdemokratiska partiet”.


Materialet och samarbetet offentliggjordes 1996 och de 750 000 telegrammen kunde säga en hel del om historien.
Projekt VENONA lades ner 1980.
Om jag citerar Agrell ”Och inte minst: Venona kunde presenteras som historiens bokslut, att de som varnat för infiltration, subversion och hotet från öster hade haft rätt hela tiden”.

Hemlig utbildning

Under kriget kom det stora mängder norska flyktingar till Sverige. De transporterades till speciella flyktingslussar i bl.a. Jönköping och Vingåker där de fick genomgå hälsokontroll och fick nya pass.
 
De skickades sedan till något av de 40 ”hälsolägren” för att få fysisk träning, militärutbildning mm. Tanken var att man skulle utbilda polistrupper att sättas in i Norge när Tyskland retirerat. Detta var ju inte okontroversiellt i neutrala Sverige varför verksamheten bedrevs i största hemlighet.
I hälsolägren utbildades även motståndsmän till regelrätta kommandostyrkor i avancerad sabotageteknik och ”silent killing” etc. Delar av utbildningen förlades till Säteriet Johannesberg utanför Gottröra och leddes av poliser och militär. Med regeringens tillstånd fick man rekvirera 1000 k-pistar, 750 gevär och 750 automatpistoler. Vilket torde varit en bedrift som (dåvarande) statssekreterare Tage Erlander kommenterade i sina memoarer med ”Det var ingen dålig utrustning för de 70 man som han har tillstånd att utbilda”.



I denna utbildning bidrog även personal från RKA. I veckorapporterna kan man följa verksamheten i polislägren vid Gottröra samt Mauritzberg. RKA stod för instruktörer och kontrollanter och man utbildade i telegraf och radiolära. En hel del övningsverksamhet gjorde sedan operatörerna flygfärdiga. Om det även ingick utbildning i jakt av radioaktiva spioner eller inte framgår inte i de dokument jag sett. Utöver utbildning av norska poliser hade man (i alla fall RKA) utbildning av Danska poliser. Utbildningen växte successivt och man han med att utbilda 15000 norrmän. Mer att läsa om detta finns i boken ”Den glömda armén” av Anders Johansson.

Arkiven berättar vidare att man exporterar apor till Finland; huruvida de fick någon utbildning framgår icke.

Slutet

I Maj 1945 börjar man med nedläggningen av Allmänna säkerhetstjänsten och RKA trots att man under sommaren rapporterar om en fortsatt hög rysk agenttrafik som dessutom ökar. Samtidigt börjar allmänheten få nys om att de övervakas och media vaknar.


RKAs telegrafister börjar inse att verksamheten kommer att ta slut och de flesta går till sjöss. Huvudstas lokaler sägs upp till den 30 September-46.1946 övertogs den allmänna säkerhetstjänstens uppgifter av statspolisens tredje rotel och man minskade personalstyrkan kraftigt. Polisen blev statlig 1965 och Säpo bildas. I och med att det började dyka upp radiosändare överallt blev konceptet med apor olämpligt och nätet lades ner. Som skattebetalar hoppas jag man fortfarande ligger på teknikens framkant och jagar spioner på ett förtjänstfullt sätt.


Källor och läsetips

Riksarkivet
Krigsarkivet
FRA
Säpo
Regeringen
Div artiklar i dagspress

 
Tore Forsberg: Spioner och spioner som spionerar på spioner
Wilhelm Agrell: Venona
Hemliga makter: Jan Ottosson
Leif Björkman: Säkerhetstjänstens egen berättelse…
Bengt Beckman: Svenska kryptobedrifter    

Samt tack till Göran Jansson, Uppsala för ”delandet av undersökningsbördor”. Se hans hemsida signalspaning.se



´