Johan Antus

Main menu: Home

RT-02 eller "Fredriksson" -En fantastisk teknikhistoria.

Att det i krig är viktigt att veta vilken position man har är ingen underdrift. Behovet har dessutom ökat konstant under åren för att bl.a. kunna precisions-bomba, styra robotar & missiler samt kunna föra en effektiv marin taktik. 

Redan under andra världskriget byggdes olika navigationssystem upp för att de allierade skulle kunna hitta till (och från) Berlin under sina bombräder.

Systemen utvecklades konstant och under det kalla kriget förlitade man sig bl.a. på LORAN/CHAYKA. 



LORAN (LOng RAnge Navigation) är (eller kanske rättare sagt var) ett navigationssystem som gav fartyg och flygplan möjlighet att avgöra sin position och hastighet. Man använda radiofyrar på långvåg (ca 100 kHz) i olika kedjor med vilkas hyperblar ett mottagarsystem kunde beräkna sin position.
Dessa navigeringssystem fanns över större delen av jorden och den ryska motsvarigheten kallades CHAYKA.  Nåväl, utvecklingen mot satellitbaserade system med bättre noggrannhet gjorde att de gamla systemen började ersättas och när GPS var i drift blev LORAN/CHAYKA obsoleta. I och med det föll även intresset av att kunna störa ut dem.




Sverige, likt andra nationer, följde tidigt utvecklingen för att se hur man bl.a. kunde störas dessa för att uppnå en taktisk fördel. Inom Svensk underrättelsetjänst var täckbenämningen för den ryska signalen FREDRIKSSON. Motsvarande nickname inom Nato var ”MOON”.
"Flygvapnet, som ansvarade för försvarsmaktsgemensamma telemotmedel, började under 50-talet arbetet med ett system för att störa ryska stridskrafters navigeringssystem på långvåg i deras navigering till, och över, Sverige." (FHT se nedan) Systemet fick benämningen RT-02 men kallades (lustigt nog) för ”Fredriksson” men även andra kryptiska benämningar finns i dokumentationen.




Vid varje RT-02 station fanns en sändaranläggning, en avstämningsenhet och en 212 meter hög antennmast samt en särskild mottagarstation placerad någon mil från sändaranläggningen för att kunna kontrollera de ryska sändningarna. Bild: Fotograf okänd/ Krigsarkivet





 







Systemet utvecklades under åren och genomgick modifiering bl.a. ändrade man störmetod från ren brusstörning till en avancerad maskerande och
vilseledande störning. Det var till detta man behövde den särskilda mottagarstationen.

 
Bild: FM/HKV

Man övervakade alltså pulsinformationen från navigationssystemet och använde denna för att styra ut optimalt vilseledande pulser från RT02.
Man fjärrstyrde mottagaren i hyddan och fick tillbaka informationen via en VHF/UKV länk. Hyddorna fanns placerade i en utpunkt 15-20 km från RT-02



En bidragande faktor till utvecklingen kan vara den incident som hände i maj 1949 då ett sovjetiskt Lavotjkin La-11 ”störtade”på F18. La-11 är ett ensitsigt, enmotorigt långdistansjaktplan, helt i metall som bl.a. tjänstgjorde i Koreakriget. Beväpningen bestod av tre 23 mm automatkanoner.  För övrigt var det en LA-11 som den 8 april 1950 sköt ner den US Navys Privateer som var på signalspaningsuppdrag i Östersjön. Vår DC-3:a var alltså inte den första signalspanaren som förolyckades.

Först angavs felnavigering som orsak men flygföraren sökte sedan politisk asyl. Sovjet krävde dock att han skulle föras tillbaka och övertalade honom att komma tillbaka. Väl hemma blev domen fängelse i 25 år. Sovjet krävde tillbaka planet och det överlämnades efter att ha "studerades noga" av svenska myndigheter.



Karta över störområde. I praktiken större då man tar hänsyn till de svagare SLAVE-stationerna i navigations-kedjan. Praktisk räckvidd kanske in i halva Baltikum.


Flygstaben meddelade under vintern 1967 att:
”För att vilseleda främmande makters underrättelseverksamhet har Flygförvaltningen låtit montera paraboler i antennmasten och till ortspressen uppgivit att anläggningarna är avsedda för RL-kommunikation. För att inte onödigtvis fästa obehörigas uppmärksamhet på anläggningarnas militära sammanhang får personal som besöker anläggningen icke bära uniform eller annan beklädnad som röjer militär anknytning ej heller färdas i fordon med militärregistrering eller andra militära beteckningar”. (utdrag ur FHT rapporten)


Sekretessen var alltså mycket hög och systemet blev behandlat som kvalificerat hemligt under dess livslängd. Trotts detta skrev en lokaltidning om "militärens hemliga mast" när den byggdes (sånt händer väl bara i Sverige..) och enligt C-G Simmons var spionen Wennerström mycket intresserad av systemet.

Lite om stationerna. Låt oss börja med antennmasten.

Man använde en 212 meter hög mast som även var en del av antennen. Bilden nedan visar en annan, mycket snarlik, antenn bestående av mast, isolerade staglinor samt de topp-linor á 140 meter som var en del av denna långvågsantenn. Ett nät av jordlinor är utlagt radiellt omkring sändarmasten ut till ca 300 meter.

Sändarna

 

 Källa FM/HKV

Bild: Fotograf okänd/ Krigsarkivet

Första sidan i förrådsbeteckningen visar på de vitala delarna i sändaranläggningen. RT-02 kunde arbeta inom frekvensområdet 80-300 kHz och hade en toppeffekt på 32 kW.

"Observera att störpulsgrupper inte får utsändas under fredstid”.

Antennavstämningsenheten

För att anpassa sändarens impedans till antennen behöver man en anpassningsenhet. Dessa placerades i betongbunkrar i direkt anslutning till masten. I impedansomvandlingen blev spänningen så hög att man var tvungen att använda en gigantisk porslinsisolator för mastmatningen. Snyggt!

Bild: Fotograf okänd/ Krigsarkivet

Meddelande från Luftfartsinspektionen lät som följer:

Med anledning av ett nyligen inträffat haveri har Luftfartsinspektionen funnit anledning att informera om två master med ovanligt utförande. Inom Försvaret finns två stycken 212 meter höga antennmaster med geografisk placering i Roslagsbro norr Norrtälje och i Tving norr Karlskrona.

...Det ovanliga utförandet består i att det dessutom finns 12 stycken från masttoppen utgående antennlinor, vars 9 meter höga fäststolpar i marken ligger på en cirkel med ca 300 meters radio. Dessa antennlinor är tunna och till skillnad från staglinorna mycket svåra att upptäcka.

och så var hela härligheten ute i media..

I en taktisk utvärdering 1988 bedömdes systemet ha ringa störeffekt. 1990 beslöt CFV om avveckling. 

Rivning av en av masterna

En spännande teknikhistoria går i graven. 2011 avhemligades de intressantaste handlingarna.
Vad finns kvar idag då? Inte mycket men några sändarhus har blivit villor, bunkrar & master används i några fall. Av den anledningen anges här inga exakta positioner.. På andra ställen finner man blekta skyltar, stagfundament och plintar från byggnader eller, tråkigt nog, bortglömda taggtrådsstaket...

Dokument som legat till grund för detta har främst lämnats ut av Försvarsmakten och Krigsarkivet. Stort tack.
Mycket intressanta samtal med Hans-Ove Görtz/FHT har entusiasmerat och rätat ut frågetecken.
Hans-Ove har skrivit en FHT rapport som starkt rekommenderas om man vill förkovra sig i detaljer runt RT-02 och dess historia! Ett mästerverk. Tackar även FHT för lov att använda bilder från deras samlingar.
Och om någon undrar så bygger historian på öppna dokument och FHT-rapporten är dessutom sekretessgranskad.  Bilder enligt anmärkning. Alla övriga foton är mina. .