Johan Antus

Under kriget ansvarade C-byrån,ledd av major Carl Petersén, för svensk underrättelseverksamhet utomlands.
I deras arbete ingick att upprätta radiokommunikation med utländska motståndsmän (stay behind) och underrättelseorganisationer. Anledningen var självklart att vi behövde underrättelser om de ryska och tyska aktiviteterna som hotade vårt land.

C-byrån hade enligt plan fem huvudsakliga verksamhetsområden:

1. att utbygga radioförbindelserna på andra sidan Östersjön, i första hand med finsk, baltisk och ostpreussiskt område.
2. att förbereda radioförbindelser med Norge och Danmark i händelse av allierad invasion.
3. att söka trygga förmedlandet av underrättelser från polen,, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Turkiet.
4. att planlägga och förbereda radioförbindelserna med av en eventuell fiende ockuperade delar av eget land; beträffande Gotland genomfördes organisationen.
5. att i viss utsträckning ordna den för ”grupperna” avsedda radioorganisationen med agenter på andra sidan (”grupperna” var delar av C-byrån placerade längs gränserna)


Självklart sörjde man även för de svenska agenters behov av förbindelser i Sverige och i utlandet. Efter krigsslutet fortsatte verksamheten  och övertogs då av T-kontoret när det ersatte C-byrån i februari 1946.



För detta behövdes radiosändare för sändning till agenterna, mottagare som kunde lyssna på det agenterna skickade tillbaka, säkra krypton, utbildning och inte minst personal,  telegrafister , som kunde sköta utrustningen. Vad jag vet fanns det två sändarstationer i Sverige. En i Korpilombolo, kallad "Kobo", med en sändare på 100 watt. Där fanns även tre mottagare.

Den andra fanns på en ö i Stockholm och kallades för ”Z-berget” eller ”Byggnad 13”.


Anläggningen började planeras 1941 och man beräknade kostnader för bergrum, kraft etc. Efter sprängning något år senare inreddes enligt handlingarna ”ordinarie sändarhus insprängt i berg” helt nära strandkanten.


Anläggningen består av en yttre ståldörr, en gång in i berget, en sluss med två ståldörrar samt ett apparatrum.



Det finns mycket lite kvarvarande dokumentation kring den här verksamheten som naturligtvis var mycket hemlig.  Exakt hur omfattande trafiken var,  trafikplaner etc. är okänt och kommer sannolikt aldrig att bli klarlagt.

Med sändaren hade man bl.a. kontakt med små utländska förband (s.k. patruller) som opererade självständigt bakom frontlinjen långt inne på sovjetiskt territorium. Deras primära uppgift var underrättelseinhämtning med kunde även inkludera sabotage mm.


På Lidingö öppnades en lite radiofabrik för att tillverka lämplig patrullradio. Den hade en uteffekt på ca. 1,5 Watt och förekom i olika varianter. Den kom att kallas ”Kyynel” (”tåren" på finska) och förekom i olika varianter. Två exempel nedan.




De finska patrullerna kallades för Måsar och Vargar. De senare verksamma i norr medens Måsarna var aktiva i mellersta och södra delen a Finland.


Man hade utbildat 180 man för att betjäna agentradiostationerna i händelse av att man blev ockuperade. De skulle bevaka, och rapportera, händelser vid viktiga knutpunkter och viktiga vägar etc. Vargar och måsar var en del av förberedd motståndsrörelse.



Trafikplanerna trycktes på sidennäsdukar för att lätt kunna medföras i fält. Kryptering gjordes med hjälp av chifferskivor, bokchiffer eller blankettchiffer. Ovan ett exempel på chifferskiva, dock ej från denna verksamhet.
 


Lite olika sändare har används i berget bl.a. en ”800W” men senare fanns där både sändare på 200 W respektive 2 kW. Två användes för skarp trafik, övrig utrustning för övning.


Sändarna fjärrstyrdes från ett annat bergrum i Stockholmstrakten via ”tio-pars-kabel” . Tidvis har det även funnits mottagare här inne för övningsändamål. Den ordinarie mottagningen hanterades från en annan plats.


Anläggningen användes en tid efter kriget men degraderades sakta för att slutligen gjutas igen. På 50-talet såldes ”tre gamla kortvågssändare” som sannolikt kom från denna verksamhet. Köpare var Svenska Diamant-borrningsaktiebolaget som skulle ha dem vid sina borrningsarbeten i Libyen men det är en helt annan historia..


Z-berget skulle kunna kallas den svenska nummersändaren men liknelsen haltar något då de klassiska nummersändarna mest använde AM-sändare så de som satt och lyssnade inte behövde kunna telegrafi.